Det är märkligt hur livet kan vändas upp och ner inom loppet av  några sekunder. I mitt senaste inlägg sprudlade glädjen i mig, det fullkomligt bubblade i hela mig. För en vecka sedan fick jag dock ett besked som vände mitt liv upp och ner, som fick mitt hjärta att brista och min själ att slitas i bitar..

Jag slutade på jobbet kl 12 då jag var tvungen att ta mig in till Västerås för allergitester. Kl 15 hade jag tid hos läkaren och det hade älskade, underbara, sötaste Tindra också, eller ja, veterinären. I julas hade Tindra som vi kastrerat för länge sedan hunnit bli tjock om magen varpå vi bestämde oss för att tagga ner med kattgodis och köpa fetsnål mat, som ju veterinären rekomenderar efter kastrering. När jag kom hem till påsk hade hon gått ner lite i vikt och vi konstaterade bara att minskningen av godis och kaloririk mat hade fungerat. De senaste veckorna nu hade Tindra dock förlorat väldigt mycket i vikt och Ted såg henne aldrig äta och hon verkade trött och hängig. När hon nekade glass (som hon ÄLSKAR) förstod vi att allt inte stod rätt till. Ted ringde och ringde veterinären men fick aldrig tag på den veterinären Tindra och Muppie brukar gå till så han ringde till Vännäs djurklinik tillslut och fick en tid, samma tid som jag hade hos allergiläkaren.

När jag gjort mina tester och läkaren konstaterat att jag har björk- och gräsallergi ringde jag till Ted som sa att han skulle ringa upp strax. Han ringde upp och berättade gråtandes att Tindra var uttorkad och att veterinären tagit blodprov på henne och att de nu satt och väntade på svaret från blodprovet. Jag bad han ringa direkt han visste mer och satte mig på bussen till stan där jag skulle handla lite mat. Jag kände på mig att något var rejält fel och sprang runt i mataffären där jag slängde ner alla matvaroro i en rasande fart, jag ville ha handlat och betalat när Ted ringde upp igen. Jag hann göra det och stod och väntade på bussen hem när Ted ringde upp igen. Han grät hejdlöst och sa att han inte kunde prata men att veterinären skulle berätta allt för mig. Mitt hjärta stannade och veterinären tog luren och förklarade att Tindra var uttorkad och tyvärr led av en kronisk njursjukdom som gått väldigt långt. Hon hade ett blodvärde på 609 (över 600 = kritiskt) som normalt ligger på 170 och förklarade att vi måste göra ett val: Ge Tindra mycket veterinärbehandling, vård och specialkost som kunde göra att hon levde några månader till men fortfarande skulle hon bli sämre och sämre och börja må illa och spy, sjukdomen gick ej att  bota. Eller låta henne somna in nu. Veterinären sa att vi skulle göra det beslut som kändes rätt och sen meddela henne hur vi vill göra. Mörker. Smärta. Min Tindra, min pälskling, min bebis..♥

Jag sa till Ted att jag bara måste få komma hem och säga hejdå åt henne, få två dagar på mig att säga hejdå till Tindra som från första början varit som ett barn för mig.. Vi bad veterinären ge henne dropp och behandling så att hon inte skulle vara uttorkad och jag tog första planet upp till Umeå på tisdagskvällen.

När jag kom hem (efter att ha storgråtit hela vägen) hade Tindra fått komma hem efteratt ha fått dropp i några timmar. Hon hade en tratt på sig och såg mycket omtöcknad men glad ut när hon såg mig. Jag tog bort tratten och var med henne sen hela tiden. På tisdagskvällen och onsdagsförmiddagen var hon glad och lekfull och jag och Ted lekte med henne med hårsnoddar, myste med henne, lät henne ligga i solen på balkongen och njuta, hade henne i famnen vid fönstert så hon fick speja och jama efter fåglarna som flög utanför, hon var sig själv - dock lite orkeslös så hon orkade inte springa så mycket. Jag var upp med henne nattetid och hon kämpade gärnet för att få i sig lite mat, jag gav henne kattmatsbitarna en efter en och hon kämpade för att få i sig dem - så otroligt tapper!

På onsdagen hade vi veterinärtid för att Tindra skulle få nytt dropp kl 16 och vi bad veterinären ta ett nytt blodprov då vi ville veta om värdet förändrats något då Tindra kämpat så tappert för att få mat/vatten i sig. Värdet hade då sjunkit till 379, vilket fortfarande är mycket men betydligt(!) bättre än 609. Diagnosen kvarstod dock.

Efter veterinärbesöket på onsdagen var det som att Tindra förstod att det var dags för henne att resa till himlen. Hon lekte inte mer, utan låg ner och sov mycket och brummade när vi borstade och klappade henne.. Snusade i hennes päls. Älskade gumman ♥ På natten sov jag inte mycket men när jag slumrat till en snabbis vaknade jag av att hon lagt sig alldeles intill mig. Jag tryckte min näsa mot hennes päls och låg så till morgonen då jag vaknade av att hon låg och tittade på mig, länge, länge. Så otroligt fin ♥

När hon gick upp satte hon/lade sig ner direkt och det var som att hon mådde illa av droppet och vi ändrade avresetiden till himlen från kl 15 till kl 11 på torsdagen, för att Tindra skulle slippa vänta mer. Vi kände att hon var redo. Hela vägen till veterinären låg Tindra i min famn. Vi ville inte att hon skulle behöva vara i buren och tratten hade vi dumpat för länge sen - vi var ju med henne hela tiden och såg till att hon inte började slicka på såren som hon fått på tassarna av droppet. Hela vägen till veterinären satt jag och berättade vad som hände på vägen för att lugna henne. Jag klappade och borstade henne och Ted höll henne i tassen och hon kramade om Teds finger ♥ Klockan 11 den 28 maj fick våran älskling somna in. Hela tiden satt vi och berättade hur duktig och tapper hon är, hur vi är stolta henne och hur mycket vi älskar henne. Jag hade lovat mig själv att inte gråta förrän efteråt och som jag grät, som vi grät. Det gjorde så fruktansvört ont. Hela tisdagskvällen, onsdagen, torsdagen och varje dag därefter har tårarna bara runnit. Saknaden och smärtan är oerhörd och fruktansvärd!!

Efteratt Tindra rest till himlen försvann molnen som var där inna och solenbörjade tindra mot oss. Och en märklig grej var platsen djurkliniken låg på. Som jag sa tidigare var detta en veterinär vi aldrig besökt innan, den ligger i Vännäs som är en bit utanför Umeå. Det märkliga är att platsen djurkliniken ligger på i Vännäs heter Västerås. Vad är oddsen?! På ett sätt känns det som att det var menat, att Tindra på det här sättet ändå följde med oss hit ner. Mycket märkligt.

Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag inte var där hennes sista månader. Jag längtade så oerhört mycket efter henne, Muppie och Ted. Längtade efteratt få dem hit ner så det gjorde ont i mig. Nu fanns jag inte där hennes sista månader, min bebis sista månader, och det kommer jag aldrig aldrig förlåta mig själv för.