Ända sen jag var liten har jag varit besatt av skräckfilmer. Minns tydligt när jag smygtittade på Onda dockan för första gången. Jag hade fått höra att det skulle vara en hemsk film på TV som handlade om en docka, såklart så blev jag nyfiken och ville titta. Men nej, det fick jag inte. Då skulle jag få mardrömmar som aldrig förr sades det! På denna tid delade jag rum med min storasyster och vi hade en liten, liten TV i vårat rum.. det var helg och storasyster var inte hemma, men det var läggdags för min del.. Jag slog på TV´n, och där var den.. dockan. Adrenalinet pumpade i mig och jag kunde inte slita ögonen från filmen, samtidigt som jag frenetiskt lyssnade efter fotsteg för att inte bli påkommen, fick slå på och av TV´n ett antal gånger..men hela filmen såg jag! Den natten kunde jag inte sova. Låg bara och tänkte på den där filmen. På spöken och annat onaturligt. Efter denna händelse startade jakten på adrenalinet. Den där isande/tryckande känslan i bröstet som gjorde det svårt och andas samtidigt som hjärtat pumpade som aldrig förr. Jag blir ofta livrädd när jag ser på skräckfilm. Det gör ont i mig. Men jag kan inte sluta se, kan inte sluta jaga den där känslan. Nya filmer, nya rädslor. Sen kan jag inte sova och är mörkrädd som aldrig förr. Och skulle aldrig någonsin våga sova ensam efteratt ha sett en riktigt läskig film.
Att få hyra en film från 15år var en utmaning. Man försökte se vuxen ut när man trampade fram till hyrdisken med filmen i högsta hugg, i förhoppning om att inte få några frågor om ålder. Oftast funkade det inte, de hade stenkoll på VK.. kollade åldern och frågade om man hade föräldrarnas tillåtelse att hyra en skräckfilm. Sedan ringde de hem för och fråga om man fick hyra filmen eller ej. Alltså fick man oftast övertala föräldrar före man hyrde filmen, "men mamma, den filmen är inte så farlig och den och den har sett den och den var inte ens läskig".. de få gånger man lyckades övertala mor/far eller kompis mor/far så var man överlycklig! En sådan gång var när jag skulle sova över hos en kompis, vi hade lyckats övertala hennes mamma att filmen vi ville hyra inte var så farlig och hem kom vi med "Dolly Dearest" i nävarna. Vi skrek, adrenalinet pumpade och sedan var vi uppjagade hela natten. Den filmen såg jag många, många gånger.. ända tills den en dag försvann från videoaffärn där vi alltid hyrde film.. Förtvivlad gick jag dit ett flertal gånger för och se om den kommit in, men icket.
I lördags var jag hos flickorna och åt jättegod tacos och såg en dålig skräckfilm som hette Mikey, och i matbordet säger Julia att de köpt filmer för tio kronor på Maxi, vadå för filmer undrar jag.. Dolly Dearest var svaret. Och där var den. Jag har alltså inte sett den sen jag gick i fyran/femman. Och alla minnen kom tillbaka. Jag fick låna filmen av tjejerna som redan sett den och såg den med Ted igår. Såklart, den var ju inte lika häftig som jag minns den. Men den är klart en bra film med tanke på hur gammal den är!! En ond tjejdocka som kontrollerar sin ägare.. en tjejversion av Chucky helt enkelt.. mer i min smak alltså ;) Det var ett kärt återseende!!:)
Idag förfasas jag av filmer som The Ring.. Filmer där det är barn som är besatta, onda, etc är de värsta.. Poltergeist är också en favorit!.. fortfarande jagar jag den där adrenalinkicken dessa filmer ger mig..